Gränslösa Dramer


Ett unikt samarbete mellan Stockholms Improvisationsteater och skådespelare från Zimbabwe.
Jun 13
Permalink

18 maj

Fyra timmar i Adis Abbeba. Vad göra? Mina skitiga Zimdollar duger inte här. Zimdollar ja, denna välsignade sedel som alla vill åt, tiggare, gatubarn, allt dealande på marknaden.
Inför resan höll Kudzi ett antal förmaningstal. “Dom kommer att se att du inte är från Zimbabwe, dom kommer att tro att du är rik, dom kommer att försöka ta dina pengar, basta, vad du än gör öppna inte plånboken offentligt”.
En sen kväll under HIFA festivalen stod vi utanför ingången och väntade på Oliver, vår chaufför. Plötsligt kom jag på att jag behövde telefonkredit, så jag såg mig omkring, ja men där står ju en snubbe och säljer, jag gick fram, öppnade pluntan och sa högt “Give me four fivedollars”.
Sekunden senare var jag omringad av fyra snubbar som alla fokuserat stirrade på min plånbok. Jag ser mig paralyserat omkring, då känner jag Kudzis hand ta min arm och med resoluta steg för hon både mig och telefoncreditsnubben till en säker plats.

Första repveckan när vi var på “Theater in the park” hade ryktet gått att det var en rik vit svensk där. När Kudzi och jag skulle gå och luncha kommer plötsligt tre streetguys springande mot oss. ” Hey remember me, give me money boss, if you can give the actors you can give me boss”. Kudzi skällde ut dom samtidigt som hon själv fick utstå ett och annat.

En timme innan föreställningen i lördags på Jameson Hotel drar plötsligt en kypare in mig i köket. “Min dotter är ett geni” säger han. Jag har jobbat här i 15 år, ändå kan jag inte betala för hennes utbildning. Kan du hjälpa mig?
Jag förklarar så gott jag kan att jag inte har den möjligheten.
Han tog verkligen en risk. Tänk om jag hade anmällt honom till hans chef, Då hade han förmodligen fått sparken.

En sak är alla dock enade om. Den här valutan är bättre än den gamla när ingenting kostade under miljonen.

May 27
Permalink

18 maj

Sitter på planet hem och försöker gå igenom vad jag har varit med om. Intrycken stockar sig i mitt huvud. Alla vänliga människor jag har träffat, alla dessa hälsningskombinationer, alla leenden. Innan jag lämnade stugan idag på förmiddan för att bege mig till flygplatsen i Harare så gick jag ner till Stanford, vår hyresvärd Jaans trädgårdsmästare. När han såg mig slängde han sin spade och kom småspringande emot mig. ”Are you leaving now” frågade han. ”It´s time” sa jag.
Stanford och jag har pratat om lite av varje de senaste tre veckorna. Jag har berättat om den senaste vintern i Stockholm ”snö upp hit, och istappar från taken som kan ramla ner och slå en i huvet” varpå Stanford skrattat och huttrande hoppat omkring. Han berättade om de varmaste dagarna senaste året då han gått omkring som i ultrarapid bland växter och träd.
En dag kom vi på att vi båda gillar musik. Jag berättade om mitt skivprojekt och gav honom en cd. Han gillar spår 1, 5, och 9. Han berättade om sin tid som stolt medlem i ett marimbaband. ”Vi brukade spela på företagsfester, bröllop mm. Oftast så plankade vi modern musik och gjorde om dom i marimbatappning” berättade han. ”Phil Collins” utbrast han plötsligt. ”Jag mins att vi spelade en Phil Collins låt”. Sedan berättade han att alla hade spridits för vinden när dom blivit av med sin sponsor.
”Jag kommer att sakna dig” sa han plötsligt. ”Jag kommer att sakna dig också” sa jag. Vi gick tysta en stund bland vår Jaans imponerande, importerade Sydafrikanska kaktussar. Två män från olika världsdelar som gillar musik och att småprata om ditt och datt. ”Hälsa familjen” sa jag. ”Hälsa Sverige” sa han.
När jag nu flyger över ”The Great Zambezi River” in i Zambia undrar jag om jag någonsin kommer att träffa Stanford igen. En annan sak som slår mig är att jag gillar att småprata. Det är inte alltid lätt att göra det. Det går inte att göra med vem som helst. Jag menar på det sättet som Stanford och jag småpratade, helt utan bakomliggande mål eller givna ramar.
Vi kunde börja med att diskutera ormar i Zimbabwe, glida över i arbetslöshetsproblemen för att sedan avsluta med att ingenting går upp mot en stor nygrillad T-bone stek med tillhörande perfekt tillagad Zadsa. Associationerna haglade, ibland lätta att följa, ibland svårtydda. Det kunde bli tyst en stund men det gjorde inget det heller. Solen går upp, sen går den ner.
Jag måste se till att småprata mer, tänker jag när vi flyger in över Lusaka för att mellanlanda.

May 17
Permalink

Showcase 15/5
“The Unscrupulous Murderer HASSE KARLSSON Reveals the Gruesome Truth About the Woman Who Froze to Death on a Railway Bridge” by Henning Mankell
Hasse Karlsson, Swallow and poor Aurelia

Permalink

Showcase 15/5
“They died with their boots on” by Sofia Fredén
Polish man and Thai woman

Permalink

Showcase 15/5
“The Father” by August Strindberg
The Captain, the nurse and Bertha

May 15
Permalink

Sista repdagen 13/5
“The Unscrupulous Murderer HASSE KARLSSON Reveals the Gruesome Truth About the Woman Who Froze to Death on a Railway Bridge” by Henning Mankell

Permalink

Sista repdage 13/5
“The Father ” by August Strindberg

Permalink

Sista repdagen 13/5
“They died with their boots on” by Sofia Fredén

May 11
Permalink

Harare 11/5

Allt har bara rullat på i ett rasande tempo de senaste 10 dagarna. Tisdagen den 3/5 började vi repa på ”Theatre in the park” en liten arenateater under tak fast utan väggar, Downtown Harare. Ganska snabbt visade det sig att det inte var den idealiska platsen för vårt projekt. Vi kämpade mot trafikljud, blåst, nyfikna människor, parkkyrkans lunchmässa, o s v. När det sedan visade sig att han som vi hyrde av inte ägde lokalen och därför inte hade någon som helst rätt att hyra ut fick vi nog. Han hade dessutom prackat på oss tyger som vi betalt extra för. Senare visade det sig att vi var tvungna att hyra in en vakt som sov på teatern om nätterna för att tygerna inte skulle bli snodda. Anledningen till att vi hade valt ”Theater in The Park” från början är mycket enkel. Den ligger mitt i centrum vilket innebär att alla skådisarna bara behöver åka en buss. Att vara någon annan stans än i stadens centrum innebär helt enkelt att man riskerar att skådespelarna inte dyker upp på grund av att det kostar för mycket pengar.
Torsdagen den 5/5 hade vi stämt träff med två män från Zimbabwes Theatre association på Jameson Hotel. Dom hade initsierat mötet och vi gick dit utan några som helst förväntningar. Walter och Peter, som dom hette visade sig vara våra räddare i nöden. Dom hade hört om vårt projekt och tänt på iden. ”Vi gillar ert projekt men ni behöver lugn och ro, berätta om pjäserna” sa Walter. Vi berättade och en kvart senare hade vi fått en konferenslokal på hotellet att repa och spela i, frukost lunch och eftermiddagsfika för 20 personer varje dag och ny energi till projektet.

Permalink

Rep på Jameson Hotel