18 maj

Sitter på planet hem och försöker gå igenom vad jag har varit med om. Intrycken stockar sig i mitt huvud. Alla vänliga människor jag har träffat, alla dessa hälsningskombinationer, alla leenden. Innan jag lämnade stugan idag på förmiddan för att bege mig till flygplatsen i Harare så gick jag ner till Stanford, vår hyresvärd Jaans trädgårdsmästare. När han såg mig slängde han sin spade och kom småspringande emot mig. ”Are you leaving now” frågade han. ”It´s time” sa jag.
Stanford och jag har pratat om lite av varje de senaste tre veckorna. Jag har berättat om den senaste vintern i Stockholm ”snö upp hit, och istappar från taken som kan ramla ner och slå en i huvet” varpå Stanford skrattat och huttrande hoppat omkring. Han berättade om de varmaste dagarna senaste året då han gått omkring som i ultrarapid bland växter och träd.
En dag kom vi på att vi båda gillar musik. Jag berättade om mitt skivprojekt och gav honom en cd. Han gillar spår 1, 5, och 9. Han berättade om sin tid som stolt medlem i ett marimbaband. ”Vi brukade spela på företagsfester, bröllop mm. Oftast så plankade vi modern musik och gjorde om dom i marimbatappning” berättade han. ”Phil Collins” utbrast han plötsligt. ”Jag mins att vi spelade en Phil Collins låt”. Sedan berättade han att alla hade spridits för vinden när dom blivit av med sin sponsor.
”Jag kommer att sakna dig” sa han plötsligt. ”Jag kommer att sakna dig också” sa jag. Vi gick tysta en stund bland vår Jaans imponerande, importerade Sydafrikanska kaktussar. Två män från olika världsdelar som gillar musik och att småprata om ditt och datt. ”Hälsa familjen” sa jag. ”Hälsa Sverige” sa han.
När jag nu flyger över ”The Great Zambezi River” in i Zambia undrar jag om jag någonsin kommer att träffa Stanford igen. En annan sak som slår mig är att jag gillar att småprata. Det är inte alltid lätt att göra det. Det går inte att göra med vem som helst. Jag menar på det sättet som Stanford och jag småpratade, helt utan bakomliggande mål eller givna ramar.
Vi kunde börja med att diskutera ormar i Zimbabwe, glida över i arbetslöshetsproblemen för att sedan avsluta med att ingenting går upp mot en stor nygrillad T-bone stek med tillhörande perfekt tillagad Zadsa. Associationerna haglade, ibland lätta att följa, ibland svårtydda. Det kunde bli tyst en stund men det gjorde inget det heller. Solen går upp, sen går den ner.
Jag måste se till att småprata mer, tänker jag när vi flyger in över Lusaka för att mellanlanda.