Tidningsartiklar

http://www.newsday.co.zw/article/2011-05-05-zim-actress-shines-in-sweden

http://www.dailynews.co.zw/entertainment/37-entertainment/2399-actors-directors-meet-in-harare.html

http://henningmankell.se/Bibliotek/Nyhetsarkiv/Mankellpj%C3%A4s_%C3%A5ker_till_Zimbabwe_p%C3%A5_konstfestival

29 April

Second day into the festival, and every minute it’s meet and greet with old friends, fellow artists and some acquaintances that I was so excited to see again. Per and I found a central spot at the Coca Cola Green Zone -water hole if you like – free access and everyone comes there for food and drink and there is a cool chilling area with different bands playing at different times.

Its around 28 degrees and people come streaming from all different angles, shrieking voices, screams here and there and there were some who would pass a comment gossiping about those who just walked past talking at the top of their voices about a show that they have just watched, or a show from the previous day. The mood is indescribable, its peace and love in the air, heads are held high, art is the topic, it’s the kind of festival mood some would normally see on TV, but here we are, in the middle of it all and its for real and we can feel it, it’s here!

From our well chosen seating spot, we could see everyone coming into the green zone… more a like a catchment area… greet everyone I knew on their way in or out… hehehehehhe in Zim a hello is for free!

We were joined by other fellow artists, and of course discussions started about the theatre shows that we had watched earlier. It’s hot and nice and I’m sipping a soft drink “Stoney ginger beer”. A friend of mine Rutendo passes by so I excuse myself from the discussion, left my drink behind and pace up to catch up with her… On my return, the discussion is still going on, with Blessing Hungwe describing the extensive research he did for his show Burn Makwerekwere Burn (a play about xenophobia –a brilliant and well done show if I may say so). Seating there attentively, I remembered my soft drink and decided to finish it off. So I lift the can up in the air to empty the sweet soft drink into my mouth; all of a sudden I felt something on my upper lip, soft (and I think to my self how did a soft paper get into my drink..) a split of a second later…a sharp sting piece harshly through my upper lip, (split of a second a later)… I brush my lip vigorously…. and a bee falls off on my lap……(how did a bee end up in my drink, and…the questioning thought process cuts off….. and the throbbing pain takes over, panic grips me “it’s a festival, and definitely I don’t want to rush from one show to the next let alone meet all the people I know with a swollen lip… what will people think”……if you have ever had a busy bee on your flesh, you know what I mean!

A friend rushes to the drinks counter and brings a pack of ice blocks, one small ice block under the lip and another on top of the lip. I just have to cool the pain down and hopefully avoid swelling up. “A bee sting means luck” shouted one man who´s watching the bee-sting drama from a distance. Some bee “experts” take a close look at my lip, and confirm that the bee didn’t leave its “tail” therefore I was not going to swell up, and that ice was going to do me good… and that I was lucky, they added. So from talking about the plays we had watched and other festival happenings, the discussion switched to talking about the bee sting. Time ticked away, ten, -fifteen, -thirty minutes passed and no signs of swelling up, (a deep sigh), and I thought to myself I’m lucky after all my lip didn’t swell up!

Kudzai

Inför readingen (26/4)

Det är dax för vår första Reading. Kudzi och jag känner oss väl förberedda. Nu gäller det bara att förmedla våra idéer och tankar till Gift, vår inhyrda skådespelare från Harare. Repet i fredags gick bra men som i allt kreativt arbete så dyker det upp ändringar i sista stund. Vi har bestämt träff med Gift klockan 12.00 inne på festivalområdet, readingen börjar först 16.00. Vi har gott om tid.

Plötsligt ringer Kudzis telefon, hon svarar, pratar shona, jag hör att samtalet är angeläget. ”Det var Gift” säger hon. ”Han är två timmar försenad, Wellcome to Africa”.
Vad göra? Nåja, vi har ändå en och en halv timme för rep. Allt blir bra, inte stressa upp sig nu. Gör det bästa av situationen. Vi bestämmer oss för att gå till ackrediteringen och få allt praktiskt på plats.

När vi kommer fram till Plaza Crown Hotel märks det att det är en festival på gång. Det här är öppningsdagen. Alla människor i röd festival T-shirts ser upptagna och fokuserade ut. Vi slussas runt i olika köer, allt känns lite förvirrat. När det äntligen blir vår tur säger ackrediteringskvinnan att vi inte finns med på listan. Vi ombeds att vänta. Elton dyker upp, teater koordinatorn för festivalen. Allt ordnar sig. Jag säger mitt namn, lämnar över mitt körkort så att hon kan skriva av. När jag får tillbaks det så börjar Kudzi plötsligt att skratta och jag ser att mitt förnamn ser ovanligt långt ut. När jag vänder på boken ser jag att jag har döps till ”Körkort Sverige” Jag förklarar att körkort är driverslicens på svenska, varpå alla i rummet skrattar. ”My name is Per Gottfredsson” säger jag och pekar på kortet. Varpå hon döper mig till Harald som är mitt tredje namn. Nåja lite bättre än körkort i alla fall, tänker jag samtidigt som jag tar loggboken och skriver själv.

När vi går ut från rummet ringer Gift. ”Han kommer halv fyra, säger Kudzi. Ok! Nu biter vi ihop och levererar, tänker jag.
Halv fyra kommer han. Vi får en kvart på oss att repa. Snabba puckar! ”Tänk på att i Fadren, när pjäsen börjar så är det bara ett dygn kvar tills Kaptenen dör i ett slaganfall, konflikten är sedan länge där, karaktärerna är redan djupt involverade” säger jag, med andan i halsen, innan vi kliver på scenen.

Trots all stress inför så går det väldigt bra, vi levererade. Våra tre pjäser blir presenterade på ett värdigt sätt. Vi gör reklam för den två veckor långa workshopen efter festivalen. Skådisar och dramatiker vill prata med oss efteråt, veta mer om workshopen, skriva upp sig på listan. Jag pustar ut. Nu kan vi vimla ut på festivalområdet och njuta.

Jag inser att jag under dom kommande sex dagarna ska se 25 olika föreställningar, teater, dans, musik i en härlig blandning. Dessutom ska jag hänga i Green Room och mingla med världsartister. Just nu känns arbete väldigt långt borta och jag utbrister ”JAG ÄR EN HIFAAMIGOOOOO!

Opening show 26/4 at HIFA 2011

Mörkret har lagt sig över festivalområdet. Vi står c:a 60 m till vänster framför stora scenen. Det är trångt. Med jämna mellanrum tittar jag åt vänster där Kudzi, Justin, Gift, Beverly och vår chaufför Oliver står. Alla vill komma så nära scenen som möjligt. Det gäller att hålla sin plats annars trängs man undan och försvinner iväg i folkhavet.

Förväntningarna inför HIFA´s öppnings föreställning är stor. Under dagen har alla man mött pratat om tidigare öppningsföreställningar där det politiska budskapet varit starkt och omöjligt att missförstå. År 2008, när presidentvalet präglades av våldsamheter, var satiren mot Mugabes styre så direkt att när det avslutande fyrverkeriet gått igång hade vissa människor chockat ryggat tillbaks.

Plötsligt blir scenen magiskt blå och bandet spelar öppningstonerna från Pink Floyds The Wall. Allt är välarrangerat, stämningen byggs, luften tätnar, 4 dansare och en sångerska kliver ut på scenen. När sångerskan brister ut i Bondtemat ”Diamonds are forever” byggs förväntningarna ännu mer. Sången sjungs färdigt, bandet spelar The Wall temat igen, en ny dansare klädd i arme kläder gör entré – en tydlig anspelning på militärens tvivelaktiga roll i diamantutvinningen i landet. Han går ner på knä, musiken pumpar snabbare. När han lyfter armarna mot skyn och sjunger” I want to be a billioner so freaking bad” briserar vi alla i ett öronbedövande jubel. Plötsligt ser en dansare ut som Mugabe med blank kostym och glasögon. Han ormar sig samtidigt som han duschar i pengar och diamanter, publiken är i extas.

Under resten av showen staplas låtarna på varandra, samtidigt som delar av Zimbabwes historia spelas upp. Det är sorg, våld, förtvivlan, hopp alla de känslotillstånd som antingen binder oss människor samman eller skiljer oss åt. Allt avslutas med att en Afrikansk kung körs iväg av sitt folk till inledningen av ”I will survive”. Go…get out that door…..you are not welcome anymore o s v. När tempot går igång fullbordas kvällen med ett fantastiskt fyrverkeri.

Under föreställningen har jag iakttagit två kostymklädda män som står framför mig. Det är något som inte stämmer. Dom dansar inte som vi andra, jublar inte, beter sig inte som oss andra. Dom för anteckningar, diskuterar engagerat, tar bilder ringer, ser sig omkring, oberörda av den sprudlande energin från scenen. Kanske skenar min fantasi iväg, jag vet inte. Det enda jag vet är att om det vi nu ser på scenen hade framförts innan eller efter festivalen hade föreställningen stoppats för länge sedan och alla som deltagit på scenen suttit i förhörsrum och försökt förklara sina handlingar.

Men nu är vi på HIFA, en vecka av ohejdad glädje och kärlek. En vecka när hudfärg inte spelar någon roll, när åsikter av någon anledning som jag inte förstår släpps fram. En vecka när teater, musik, konst, dans fyller ett tomrum i människors liv. Och jag är här, försöker landa, njuta och ta del av spektaklet.

Per Gottfredsson