Opening show 26/4 at HIFA 2011

Mörkret har lagt sig över festivalområdet. Vi står c:a 60 m till vänster framför stora scenen. Det är trångt. Med jämna mellanrum tittar jag åt vänster där Kudzi, Justin, Gift, Beverly och vår chaufför Oliver står. Alla vill komma så nära scenen som möjligt. Det gäller att hålla sin plats annars trängs man undan och försvinner iväg i folkhavet.

Förväntningarna inför HIFA´s öppnings föreställning är stor. Under dagen har alla man mött pratat om tidigare öppningsföreställningar där det politiska budskapet varit starkt och omöjligt att missförstå. År 2008, när presidentvalet präglades av våldsamheter, var satiren mot Mugabes styre så direkt att när det avslutande fyrverkeriet gått igång hade vissa människor chockat ryggat tillbaks.

Plötsligt blir scenen magiskt blå och bandet spelar öppningstonerna från Pink Floyds The Wall. Allt är välarrangerat, stämningen byggs, luften tätnar, 4 dansare och en sångerska kliver ut på scenen. När sångerskan brister ut i Bondtemat ”Diamonds are forever” byggs förväntningarna ännu mer. Sången sjungs färdigt, bandet spelar The Wall temat igen, en ny dansare klädd i arme kläder gör entré – en tydlig anspelning på militärens tvivelaktiga roll i diamantutvinningen i landet. Han går ner på knä, musiken pumpar snabbare. När han lyfter armarna mot skyn och sjunger” I want to be a billioner so freaking bad” briserar vi alla i ett öronbedövande jubel. Plötsligt ser en dansare ut som Mugabe med blank kostym och glasögon. Han ormar sig samtidigt som han duschar i pengar och diamanter, publiken är i extas.

Under resten av showen staplas låtarna på varandra, samtidigt som delar av Zimbabwes historia spelas upp. Det är sorg, våld, förtvivlan, hopp alla de känslotillstånd som antingen binder oss människor samman eller skiljer oss åt. Allt avslutas med att en Afrikansk kung körs iväg av sitt folk till inledningen av ”I will survive”. Go…get out that door…..you are not welcome anymore o s v. När tempot går igång fullbordas kvällen med ett fantastiskt fyrverkeri.

Under föreställningen har jag iakttagit två kostymklädda män som står framför mig. Det är något som inte stämmer. Dom dansar inte som vi andra, jublar inte, beter sig inte som oss andra. Dom för anteckningar, diskuterar engagerat, tar bilder ringer, ser sig omkring, oberörda av den sprudlande energin från scenen. Kanske skenar min fantasi iväg, jag vet inte. Det enda jag vet är att om det vi nu ser på scenen hade framförts innan eller efter festivalen hade föreställningen stoppats för länge sedan och alla som deltagit på scenen suttit i förhörsrum och försökt förklara sina handlingar.

Men nu är vi på HIFA, en vecka av ohejdad glädje och kärlek. En vecka när hudfärg inte spelar någon roll, när åsikter av någon anledning som jag inte förstår släpps fram. En vecka när teater, musik, konst, dans fyller ett tomrum i människors liv. Och jag är här, försöker landa, njuta och ta del av spektaklet.

Per Gottfredsson