Gränslösa Dramer

18 maj

Mon, 13 Jun 2011 14:15:41 +0000

Fyra timmar i Adis Abbeba. Vad göra? Mina skitiga Zimdollar duger inte här. Zimdollar ja, denna välsignade sedel som alla vill åt, tiggare, gatubarn, allt dealande på marknaden.
Inför resan höll Kudzi ett antal förmaningstal. \“Dom kommer att se att du inte är från Zimbabwe, dom kommer att tro att du är rik, dom kommer att försöka ta dina pengar, basta, vad du än gör öppna inte plånboken offentligt\”.
En sen kväll under HIFA festivalen stod vi utanför ingången och väntade på Oliver, vår chaufför. Plötsligt kom jag på att jag behövde telefonkredit, så jag såg mig omkring, ja men där står ju en snubbe och säljer, jag gick fram, öppnade pluntan och sa högt \“Give me four fivedollars\”.
Sekunden senare var jag omringad av fyra snubbar som alla fokuserat stirrade på min plånbok. Jag ser mig paralyserat omkring, då känner jag Kudzis hand ta min arm och med resoluta steg för hon både mig och telefoncreditsnubben till en säker plats.

Första repveckan när vi var på \“Theater in the park\” hade ryktet gått att det var en rik vit svensk där. När Kudzi och jag skulle gå och luncha kommer plötsligt tre streetguys springande mot oss. \” Hey remember me, give me money boss, if you can give the actors you can give me boss\”. Kudzi skällde ut dom samtidigt som hon själv fick utstå ett och annat.

En timme innan föreställningen i lördags på Jameson Hotel drar plötsligt en kypare in mig i köket. \“Min dotter är ett geni\” säger han. Jag har jobbat här i 15 år, ändå kan jag inte betala för hennes utbildning. Kan du hjälpa mig?
Jag förklarar så gott jag kan att jag inte har den möjligheten.
Han tog verkligen en risk. Tänk om jag hade anmällt honom till hans chef, Då hade han förmodligen fått sparken.

En sak är alla dock enade om. Den här valutan är bättre än den gamla när ingenting kostade under miljonen.

18 maj

Fri, 27 May 2011 13:00:43 +0000

Sitter på planet hem och försöker gå igenom vad jag har varit med om. Intrycken stockar sig i mitt huvud. Alla vänliga människor jag har träffat, alla dessa hälsningskombinationer, alla leenden. Innan jag lämnade stugan idag på förmiddan för att bege mig till flygplatsen i Harare så gick jag ner till Stanford, vår hyresvärd Jaans trädgårdsmästare. När han såg mig slängde han sin spade och kom småspringande emot mig. ”Are you leaving now” frågade han. ”It´s time” sa jag.
Stanford och jag har pratat om lite av varje de senaste tre veckorna. Jag har berättat om den senaste vintern i Stockholm ”snö upp hit, och istappar från taken som kan ramla ner och slå en i huvet” varpå Stanford skrattat och huttrande hoppat omkring. Han berättade om de varmaste dagarna senaste året då han gått omkring som i ultrarapid bland växter och träd.
En dag kom vi på att vi båda gillar musik. Jag berättade om mitt skivprojekt och gav honom en cd. Han gillar spår 1, 5, och 9. Han berättade om sin tid som stolt medlem i ett marimbaband. ”Vi brukade spela på företagsfester, bröllop mm. Oftast så plankade vi modern musik och gjorde om dom i marimbatappning” berättade han. ”Phil Collins” utbrast han plötsligt. ”Jag mins att vi spelade en Phil Collins låt”. Sedan berättade han att alla hade spridits för vinden när dom blivit av med sin sponsor.
”Jag kommer att sakna dig” sa han plötsligt. ”Jag kommer att sakna dig också” sa jag. Vi gick tysta en stund bland vår Jaans imponerande, importerade Sydafrikanska kaktussar. Två män från olika världsdelar som gillar musik och att småprata om ditt och datt. ”Hälsa familjen” sa jag. ”Hälsa Sverige” sa han.
När jag nu flyger över ”The Great Zambezi River” in i Zambia undrar jag om jag någonsin kommer att träffa Stanford igen. En annan sak som slår mig är att jag gillar att småprata. Det är inte alltid lätt att göra det. Det går inte att göra med vem som helst. Jag menar på det sättet som Stanford och jag småpratade, helt utan bakomliggande mål eller givna ramar.
Vi kunde börja med att diskutera ormar i Zimbabwe, glida över i arbetslöshetsproblemen för att sedan avsluta med att ingenting går upp mot en stor nygrillad T-bone stek med tillhörande perfekt tillagad Zadsa. Associationerna haglade, ibland lätta att följa, ibland svårtydda. Det kunde bli tyst en stund men det gjorde inget det heller. Solen går upp, sen går den ner.
Jag måste se till att småprata mer, tänker jag när vi flyger in över Lusaka för att mellanlanda.

Showcase 15/5 “The Unscrupulous Murderer HASSE KARLSSON Reveals the Gruesome Truth About the Woman Who Froze to Death on a Railway Bridge” by Henning Mankell Hasse Karlsson, Swallow and poor Aurelia

Tue, 17 May 2011 13:40:51 +0000

Showcase 15/5 \“They died with their boots on\” by Sofia Fredén Polish man and Thai woman

Tue, 17 May 2011 13:38:50 +0000

Showcase 15/5 \“The Father\” by August Strindberg The Captain, the nurse and Bertha

Tue, 17 May 2011 13:36:57 +0000

Sista repdagen 13/5 “The Unscrupulous Murderer HASSE KARLSSON Reveals the Gruesome Truth About the Woman Who Froze to Death on a Railway Bridge” by Henning Mankell

Sun, 15 May 2011 14:50:51 +0000

Sista repdage 13/5 \“The Father \” by August Strindberg

Sun, 15 May 2011 14:49:03 +0000

Sista repdagen 13/5 \“They died with their boots on\” by Sofia Fredén

Sun, 15 May 2011 14:46:54 +0000

Harare 11/5

Wed, 11 May 2011 09:51:08 +0000

Allt har bara rullat på i ett rasande tempo de senaste 10 dagarna. Tisdagen den 3/5 började vi repa på ”Theatre in the park” en liten arenateater under tak fast utan väggar, Downtown Harare. Ganska snabbt visade det sig att det inte var den idealiska platsen för vårt projekt. Vi kämpade mot trafikljud, blåst, nyfikna människor, parkkyrkans lunchmässa, o s v. När det sedan visade sig att han som vi hyrde av inte ägde lokalen och därför inte hade någon som helst rätt att hyra ut fick vi nog. Han hade dessutom prackat på oss tyger som vi betalt extra för. Senare visade det sig att vi var tvungna att hyra in en vakt som sov på teatern om nätterna för att tygerna inte skulle bli snodda. Anledningen till att vi hade valt ”Theater in The Park” från början är mycket enkel. Den ligger mitt i centrum vilket innebär att alla skådisarna bara behöver åka en buss. Att vara någon annan stans än i stadens centrum innebär helt enkelt att man riskerar att skådespelarna inte dyker upp på grund av att det kostar för mycket pengar.
Torsdagen den 5/5 hade vi stämt träff med två män från Zimbabwes Theatre association på Jameson Hotel. Dom hade initsierat mötet och vi gick dit utan några som helst förväntningar. Walter och Peter, som dom hette visade sig vara våra räddare i nöden. Dom hade hört om vårt projekt och tänt på iden. ”Vi gillar ert projekt men ni behöver lugn och ro, berätta om pjäserna” sa Walter. Vi berättade och en kvart senare hade vi fått en konferenslokal på hotellet att repa och spela i, frukost lunch och eftermiddagsfika för 20 personer varje dag och ny energi till projektet.

Rep på Jameson Hotel

Wed, 11 May 2011 09:50:14 +0000

Vårt hem i Harare

Sat, 07 May 2011 20:37:09 +0000

Tidningsartiklar

Fri, 06 May 2011 22:03:06 +0000

http://www.newsday.co.zw/article/2011-05-05-zim-actress-shines-in-sweden

http://www.dailynews.co.zw/entertainment/37-entertainment/2399-actors-directors-meet-in-harare.html

http://henningmankell.se/Bibliotek/Nyhetsarkiv/Mankellpj%C3%A4s_%C3%A5ker_till_Zimbabwe_p%C3%A5_konstfestival

En vanlig repdag i Harare (5/5)

Fri, 06 May 2011 08:30:27 +0000

29 April

Wed, 04 May 2011 18:58:38 +0000

Second day into the festival, and every minute it’s meet and greet with old friends, fellow artists and some acquaintances that I was so excited to see again. Per and I found a central spot at the Coca Cola Green Zone -water hole if you like – free access and everyone comes there for food and drink and there is a cool chilling area with different bands playing at different times.

Its around 28 degrees and people come streaming from all different angles, shrieking voices, screams here and there and there were some who would pass a comment gossiping about those who just walked past talking at the top of their voices about a show that they have just watched, or a show from the previous day. The mood is indescribable, its peace and love in the air, heads are held high, art is the topic, it’s the kind of festival mood some would normally see on TV, but here we are, in the middle of it all and its for real and we can feel it, it’s here!

From our well chosen seating spot, we could see everyone coming into the green zone… more a like a catchment area… greet everyone I knew on their way in or out… hehehehehhe in Zim a hello is for free!

We were joined by other fellow artists, and of course discussions started about the theatre shows that we had watched earlier. It’s hot and nice and I’m sipping a soft drink “Stoney ginger beer”. A friend of mine Rutendo passes by so I excuse myself from the discussion, left my drink behind and pace up to catch up with her… On my return, the discussion is still going on, with Blessing Hungwe describing the extensive research he did for his show Burn Makwerekwere Burn (a play about xenophobia –a brilliant and well done show if I may say so). Seating there attentively, I remembered my soft drink and decided to finish it off. So I lift the can up in the air to empty the sweet soft drink into my mouth; all of a sudden I felt something on my upper lip, soft (and I think to my self how did a soft paper get into my drink..) a split of a second later…a sharp sting piece harshly through my upper lip, (split of a second a later)… I brush my lip vigorously…. and a bee falls off on my lap……(how did a bee end up in my drink, and…the questioning thought process cuts off….. and the throbbing pain takes over, panic grips me “it’s a festival, and definitely I don’t want to rush from one show to the next let alone meet all the people I know with a swollen lip… what will people think”……if you have ever had a busy bee on your flesh, you know what I mean!

A friend rushes to the drinks counter and brings a pack of ice blocks, one small ice block under the lip and another on top of the lip. I just have to cool the pain down and hopefully avoid swelling up. “A bee sting means luck” shouted one man who´s watching the bee-sting drama from a distance. Some bee “experts” take a close look at my lip, and confirm that the bee didn’t leave its “tail” therefore I was not going to swell up, and that ice was going to do me good… and that I was lucky, they added. So from talking about the plays we had watched and other festival happenings, the discussion switched to talking about the bee sting. Time ticked away, ten, -fifteen, -thirty minutes passed and no signs of swelling up, (a deep sigh), and I thought to myself I’m lucky after all my lip didn’t swell up!

Kudzai

Skybar 5 stjärniga Hotel Miekles, Gift och Kudzi diskuterar skådespelares ålder 28/4

Tue, 03 May 2011 22:33:03 +0000

Partybandet \“Publish The Quest\” 27/4

Tue, 03 May 2011 21:37:23 +0000

Mitt i vimlet 27/4

Tue, 03 May 2011 21:30:41 +0000

Inför readingen (26/4)

Sun, 01 May 2011 10:01:08 +0000

Det är dax för vår första Reading. Kudzi och jag känner oss väl förberedda. Nu gäller det bara att förmedla våra idéer och tankar till Gift, vår inhyrda skådespelare från Harare. Repet i fredags gick bra men som i allt kreativt arbete så dyker det upp ändringar i sista stund. Vi har bestämt träff med Gift klockan 12.00 inne på festivalområdet, readingen börjar först 16.00. Vi har gott om tid.

Plötsligt ringer Kudzis telefon, hon svarar, pratar shona, jag hör att samtalet är angeläget. ”Det var Gift” säger hon. ”Han är två timmar försenad, Wellcome to Africa”.
Vad göra? Nåja, vi har ändå en och en halv timme för rep. Allt blir bra, inte stressa upp sig nu. Gör det bästa av situationen. Vi bestämmer oss för att gå till ackrediteringen och få allt praktiskt på plats.

När vi kommer fram till Plaza Crown Hotel märks det att det är en festival på gång. Det här är öppningsdagen. Alla människor i röd festival T-shirts ser upptagna och fokuserade ut. Vi slussas runt i olika köer, allt känns lite förvirrat. När det äntligen blir vår tur säger ackrediteringskvinnan att vi inte finns med på listan. Vi ombeds att vänta. Elton dyker upp, teater koordinatorn för festivalen. Allt ordnar sig. Jag säger mitt namn, lämnar över mitt körkort så att hon kan skriva av. När jag får tillbaks det så börjar Kudzi plötsligt att skratta och jag ser att mitt förnamn ser ovanligt långt ut. När jag vänder på boken ser jag att jag har döps till ”Körkort Sverige” Jag förklarar att körkort är driverslicens på svenska, varpå alla i rummet skrattar. ”My name is Per Gottfredsson” säger jag och pekar på kortet. Varpå hon döper mig till Harald som är mitt tredje namn. Nåja lite bättre än körkort i alla fall, tänker jag samtidigt som jag tar loggboken och skriver själv.

När vi går ut från rummet ringer Gift. ”Han kommer halv fyra, säger Kudzi. Ok! Nu biter vi ihop och levererar, tänker jag.
Halv fyra kommer han. Vi får en kvart på oss att repa. Snabba puckar! ”Tänk på att i Fadren, när pjäsen börjar så är det bara ett dygn kvar tills Kaptenen dör i ett slaganfall, konflikten är sedan länge där, karaktärerna är redan djupt involverade” säger jag, med andan i halsen, innan vi kliver på scenen.

Trots all stress inför så går det väldigt bra, vi levererade. Våra tre pjäser blir presenterade på ett värdigt sätt. Vi gör reklam för den två veckor långa workshopen efter festivalen. Skådisar och dramatiker vill prata med oss efteråt, veta mer om workshopen, skriva upp sig på listan. Jag pustar ut. Nu kan vi vimla ut på festivalområdet och njuta.

Jag inser att jag under dom kommande sex dagarna ska se 25 olika föreställningar, teater, dans, musik i en härlig blandning. Dessutom ska jag hänga i Green Room och mingla med världsartister. Just nu känns arbete väldigt långt borta och jag utbrister ”JAG ÄR EN HIFAAMIGOOOOO!

HIFA Reading (26/4)

Sun, 01 May 2011 00:47:02 +0000

Opening show 26/4 at HIFA 2011

Thu, 28 Apr 2011 12:32:48 +0000

Mörkret har lagt sig över festivalområdet. Vi står c:a 60 m till vänster framför stora scenen. Det är trångt. Med jämna mellanrum tittar jag åt vänster där Kudzi, Justin, Gift, Beverly och vår chaufför Oliver står. Alla vill komma så nära scenen som möjligt. Det gäller att hålla sin plats annars trängs man undan och försvinner iväg i folkhavet.

Förväntningarna inför HIFA´s öppnings föreställning är stor. Under dagen har alla man mött pratat om tidigare öppningsföreställningar där det politiska budskapet varit starkt och omöjligt att missförstå. År 2008, när presidentvalet präglades av våldsamheter, var satiren mot Mugabes styre så direkt att när det avslutande fyrverkeriet gått igång hade vissa människor chockat ryggat tillbaks.

Plötsligt blir scenen magiskt blå och bandet spelar öppningstonerna från Pink Floyds The Wall. Allt är välarrangerat, stämningen byggs, luften tätnar, 4 dansare och en sångerska kliver ut på scenen. När sångerskan brister ut i Bondtemat ”Diamonds are forever” byggs förväntningarna ännu mer. Sången sjungs färdigt, bandet spelar The Wall temat igen, en ny dansare klädd i arme kläder gör entré – en tydlig anspelning på militärens tvivelaktiga roll i diamantutvinningen i landet. Han går ner på knä, musiken pumpar snabbare. När han lyfter armarna mot skyn och sjunger” I want to be a billioner so freaking bad” briserar vi alla i ett öronbedövande jubel. Plötsligt ser en dansare ut som Mugabe med blank kostym och glasögon. Han ormar sig samtidigt som han duschar i pengar och diamanter, publiken är i extas.

Under resten av showen staplas låtarna på varandra, samtidigt som delar av Zimbabwes historia spelas upp. Det är sorg, våld, förtvivlan, hopp alla de känslotillstånd som antingen binder oss människor samman eller skiljer oss åt. Allt avslutas med att en Afrikansk kung körs iväg av sitt folk till inledningen av ”I will survive”. Go…get out that door…..you are not welcome anymore o s v. När tempot går igång fullbordas kvällen med ett fantastiskt fyrverkeri.

Under föreställningen har jag iakttagit två kostymklädda män som står framför mig. Det är något som inte stämmer. Dom dansar inte som vi andra, jublar inte, beter sig inte som oss andra. Dom för anteckningar, diskuterar engagerat, tar bilder ringer, ser sig omkring, oberörda av den sprudlande energin från scenen. Kanske skenar min fantasi iväg, jag vet inte. Det enda jag vet är att om det vi nu ser på scenen hade framförts innan eller efter festivalen hade föreställningen stoppats för länge sedan och alla som deltagit på scenen suttit i förhörsrum och försökt förklara sina handlingar.

Men nu är vi på HIFA, en vecka av ohejdad glädje och kärlek. En vecka när hudfärg inte spelar någon roll, när åsikter av någon anledning som jag inte förstår släpps fram. En vecka när teater, musik, konst, dans fyller ett tomrum i människors liv. Och jag är här, försöker landa, njuta och ta del av spektaklet.

Per Gottfredsson