Helene visar upp en av minst 12 peruker som hon kommer utgå från på Den Improviserade Schlagerfestivalen.
Vanligtvis frilansar Helene Norberg som maskör på diverse privatteatrar. Och även om det kan vara snabba byten där så har hon nog aldrig haft så lite som några sekunder på sig att styla en artist. Vi mötte henne under genrepet igår och frågade hur hon trivs med sitt nya, improviserade uppdrag.
Hej Helene! Är det maskör man ska kalla dig?
– Ja, normalt är det ju det (skratt). Men jag vet inte vad man ska kalla det jag kommer göra på Den Improviserade Schlagerefestivalen. Jag har aldrig gjort nåt sånt här! Jag är ju maskör och perukmakare vanligtvis.
Så vad är det du ska göra egentligen?
– Jag kommer ge artisterna ett slags grundsmink, bara så de syns. Ibland kanske jag trycker på en peruk för att förhöja känslan, kanske målar läpparna, sätter på örhängen, kanske ett par glasögon. Kanske att man sätter på nåt glitter. Sen kommer dom ha sin karaktär resten av kvällen.
Jag antar att du inte har hur mycket tid som helst på dig?
– Nej, det måste gå på högst 30 sekunder alltihop och det måste vara effektfullt. Det går liksom inte att tänka ”Åh, det vore fint med en blå ögonskugga!” Det hinner man inte med. Hår är det som syns allra mest och förändrar mest, så jag har förberett peruker i olika genrer som vi kan använda. Rockperuken, Etnoperuken och så vidare.
Hur kan du modifiera en existerande peruk?
– Man kan ju ha en accessoar i så att den blir lite annorlunda. Kanske en tofs på sidan så blir det plötsligt en singer/songwriter istället för en hårdrockskille.
Hur kommer det sig att du blev involverad i det här evenemanget?
– Det var Stadsteatern som tipsade mig. När dom ringde tyckte jag att själva grejen lät jätterolig och galen. Det är helt nytt för mig och jag har aldrig sett improviserad sång förut.
När känner du att du har lyckats med ditt uppdrag på festivalen?
– När artisterna ser någorlunda trovärdiga ut med en skruv, skulle man kunna säga. Alltså, en pastisch på genren. Det är det jag ska försöka göra — med väldigt enkla medel och väldigt fort. På en vanlig teater har man kort tid på sig också, men här får man tänka bort prestige. Man får inte hänga upp sig på att det ska vara perfekt. Då skulle man inte hinna. Det handlar om att göra det snabbt och få det att se bra ut på den tid som är.
Släppa prestigen? Det låter precis som en av grundprinciperna i god improvisationsteater. Bara 3 små dagar kvar nu tills vi kör! Imorgon får ni träffa den erfarne improvisatören Robert Weitz här på bloggen. På återseende då.