Johan Humlesjö testar luftrören och bandet spelar ihop sig.
Nedanför slottet utmed Skeppsbrokajen ligger pontonscenen mer eller mindre klar, och igår kväll hölls det första genrepet inför Den Improviserade Schlagerfestivalen. Det var en samling som gav mersmak och hamrade hem improns kraft.
Det här var första gången som alla samlades och körde något som kan liknas ett genrep tillsammans. De fyra musikerna i bandet, ett gäng av artisterna som ska delta, artistkreatören och maskören. Så gott som alla var på plats på Sigtunagatan 12 där Stockholms Improvisationsteater håller hus.
På en lapp har man skrivit ner ett antal musikgenrer som kommer användas under festivalens tre föreställningar. På genrepet går artisterna upp och river av en påhittad låt tillsammans med musikerna i någon genre. Låttiteln ropas av oss från bänkraderna. Under festivalen är det publiken som får skriva sina egna låttitlar på papperslappar som vi samlar in och drar slumpvis.
"Tvättstugan är din!"
Det är mycket skoj och skratt från alla håll på genrepet, blandat med insikter om hur de riktiga föreställningarna kan göras så gripande som möjligt.
– En sån där temposänkning måste få komma, och sen att det tar fart igen, resonerar regissör Per Gottfredsson med kapellmästare Kettil Medelius efter att man spelat en låt.
Senare håller Erik Broström och Zoie Finer på att sjunga taket av teatern i en rocklåt som någon gett titeln ”Tvättstugan är din”. Eller möjligtvis ”Tvättstugan är min” – den relativt lilla och intima lokalen är knappast dimensionerad för ett helt band som spelar live och två artister som sjunger rock från tårna.
Några av de musikgenrer som lär dyka upp under festivalen. Hallå! Vänta! Vem har gett Orup en egen genre?
Efter genrepet söker vi upp konferencieren Janne Berg för att höra hur han ser på kvällen.
Hej Janne! Nu har ni haft första genrepet. Hur känns det?
– Ja, det här kommer bli succé, svarar Janne med sin bästa matter of fact-stämma.
Vad är det man kollar efter på en repetition?
– Jag tror att bandet och sångarna känner lite på varandra. Det är mest det. Sen kommer ju aldrig det som vi repar nu att dyka upp sen. Dom här musikerna måste få lira ihop sig. Precis som om det vore ett fotbollslag så måste man träna lite.
Fick du någon aha-upplevelse under genrepet?
– Det var nog mer en påminnelse att det finns en jävla kraft i det här.
Hur menar du då?
– Att när fyra musiker och sångare och kör går åt samma håll, då blir det grymt!
DIS-bloggen nickar instämmande och återkommer imorgon med den utlovade intervjun med maskören Helene Norberg. Det är hon som basar över perukerna, sminket och accessoarerna som på något vis ska hinna appliceras på artisterna live på scenen på sisådär 40 sekunder.