Kettil Medelius var ensam musiker på den första Improviserade Schlagerfestivalen, 1997. I år styr han över ett improviserande fyrmannaband som ska lyfta fram artisterna.
Fyrmannabandet som gjorde succé på Den Improviserade Schlagerfestivalen i Vitabergsparken 2008 är tillbaka i år. Med klaviatur, gitarr, trummor och bas ska de i tre dagar skapa catchy låtar som aldrig spelats förut. Och det är kapellmästare Kettil Medelius (på klaviatur) som håller ihop orkestern.
Hej Kettil! Du är kapellmästare på Den Improviserade Schlagerfestivalen. Vad betyder det?
– Jag håller ihop orkestern, med allt vad det innebär – ser till att folk kommer till repen, att de har instrument och att vi har en idé kring hur vi ska låta.
Hur har Den Improviserade Schlagern utvecklats sedan starten?
– Det har blivit en större apparat, samtidigt som vi har blivit säkrare på arrangemanget som sådant. Jag gillar både det lilla, som förra året för 90 personer på Sigtunagatan 12, och det stora som nu i år. Det är en helt annan utmaning att göra det här utomhus med en publik som går förbi. Men det är en positiv utmaning.
Vad tänker du när ni precis fått veta en låttitel och en genre och ska börja spela musiken?
– Hehe, det första jag tänker är nog ”Panik!”.
Och sen?
– Sen tänker jag att vår uppgift i bandet är att kratta för artisten – att spela som en röd matta som de kan gå in på och känna sig trygga med. Vi spelar ett bra intro så de kan börja sjunga versen, och sen är man igång. Sen är det ju så att schlagers brukar gå på ett visst sätt, så vi sitter ju inte och spelar skitkonstiga ackord. Artisterna och publiken måste känna igen sig i stilen.
Vem är det egentligen som styr när refrängen kommer i en låt? Är det ni i bandet eller artisterna?
– Mest är det vi i bandet som styr, men artisterna har en god formkänsla också och känner när det är dags för refräng.
Går det aldrig på tok?
– Jo, ett år fick min goda vän Görel Crona en knepig genre. Jazzvals eller nåt i den stilen. Tänk svenskt 50-60-tal. Det blev en så luddig form att refrängen liksom aldrig satt riktigt, så hon wailade sig igenom sådär: zibedibapp, zip de doo daaah, du vet (skratt). Så hon fann sig verkligen i situationen och gjorde nånting bra av det.
Vad har du för inställning till tonartshöjningen som många schlagers har mot slutet?
– Får man in den är det en otrolig kick. Det gäller bara att komma ihåg vad man spelade tidigare så man kan göra den rätt. Men ja, den vill man absolut få in!
Pingback: Alexander7